Tjolöholms bröllopsblogg »

MORGONGÅVA

Förr i tiden var det mannen som gav sin nyblivna maka en morgongåva på morgonen dagen efter bröllopsdagen. Morgongåvan var avsedd att vara en försäkring för kvinnan om hon skulle bli änka och därför var det vanligt att hon fick mark, en jordlott eller ett torp som morgongåva. På grund av alltför stor frikostighet vid morgongåvegivandet inskred lagstiftningen med bestämmelser på 640-talet hos visigoterna. Från år 1644 erhöll i Sverige änkan endast nyttjanderätt till morgongåvan i jordagods men hade äganderätten till lösöret. På 1700-talet blev det mer vanligt att kvinnan fick ett smycke av mannen i morgongåva och det kunde då vara en öppningsbar medaljong att bära om halsen. I den här medaljongen lade mannen en lock av sitt hår och kanske en handmålad bild. Senare när fotografiet kom blev den det självklara innehållet i medaljongen.

Idag kan även bruden ge sin brudgum en morgongåva. Samma sak om det är två kvinnor eller två män som gifter sig, då ger båda ”något” till varandra. Det kan vara en dikt, ett smycke eller en upplevelse. Kanske ett presentkort på en framtida romantisk helg i någon stad som båda tycker om. Eller så kan man ge till varandra dyrare och finare flaskor vin eller champagne som tål att lagras, som man sedan kan dricka på den första och den femte och den tionde bröllopsdagen.

Annars så är det kanske inte så viktigt att man överhuvudtaget ger ”något”. Kanske man i dagens materialiska och konsumtionslystna samhälle bara ska ge ”sig själv”. Efter bröllopsdagens stora löfte om evig kärlek och trohet, och festyra och lyckorus, kanske att man istället ägnar tid åt att lova varsamhet och lovar att verkligen vilja, om man vill. När den nu frigivna svenska journalisten Martin Schibbye förra året skrev från fängeslset i Addis Abeba, Etiopien, hem till sin fru i Göteborg, avslutar han ett av sina hemligt utsmugglade brev med orden ”i nöd och så länge vi har lust”. Kanske ska man lova att kämpa, men inte kämpa för kämpandets skull, om saker inte alls blev som man tänkt sig. Men man kan lova att aldrig skämta om skilsmässa, och lova att aldrig heller ta varandra för givna. Ett annat löfte man kan avge som morgongåva är att se det stora i det lilla, att inte stressa genom livet och inte låta massa påhittade måsten stå i vägen för möjligheten att kunna bevara ett lugn. Lova att aldrig gå och lägga sig som ovänner.

I filmen Melancholia, som är inspelad på Tjolöholm och handlar om en bröllopsfest och jordens undergång, ger brudgummen bruden en morgongåva. Filmen blir bättre och bättre ju fler gånger man ser den. Första gången jag såg den på bio så blev jag nästan förstörd. Den berör på ett lika underligt som emotionellt störande som vad som känns som sant sätt. Klimathotet, kemikaliesamhället, atomvapen, massa rädslor kom över mig. I filmen gifter sig Kirsten Dunsts och Alexander Skarsgårds rollkaraktärer med varandra. Redan på bröllopsdagens kväll ger brudgummen sin brud sin morgongåva. Morgongåvan som han gav var lite som förr i tiden, nämligen en liten odlingslott. Han visar en bild på den och säger:

Jag hittade vår lilla täppa. Det är empireäpplen. De är klarröda och jättesöta, men med en perfekt syrlighet. Jag åt ett som barn. Visst är de fina? Och om tio år när träden är stora kan du sitta i skuggan och om du fortfarande har dagar då du känner dig lite ledsen så tror jag att det gör dig glad igen.

Bruden, som spelades av Kirsten Dunst, brydde sig sen inte om bilden. Det var nog när hennes nyblivna make sa ”du ska aldrig behöva be om ursäkt”, när de lugnt dansade bröllopsvals, att det var de lovande orden som betydde något, mer än morgongåvan och allting annat.

melancholia_610

”You should never say you’re sorry!”

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

*

*